Intervju med Miguel Soler

Intervju med Miguel Soler av Ola ”Noa-Noa” Mossberg och Torbjörn ”Vahine” Bragderyd i oktober 2003 Vi träffades en mörk, kall och iskal oktoberkväll 2003 hos Miguel. Hans egenhändigt ritade och byggda hus ligger ju på ”bonnvischan” i RialaSättra, 4,5 mil norr om kungliga huvudstaden. Torbjörn och jag hade svårt att hitta i mörkret så vi kom ganska sent. Miguel lotsade oss den sista biten genom att gå ut på tomten och agera ”angöringsfyr” med hjälp av en stark lampa! Vi blev trakterade med härliga varma mackor och öl och spelade in vårt samtal vid köksbordet. Miguels fru AnnMarie drog sig tillbaka till ett annat rum – hon har säkert hört ”storyn” förut. Miguel började med att räkna fram ett stort antal mått från utslagstabellerna och med hjälp av dem åstadkom han spantprofilerna i full skala med hjälp av 2-3 mm pianotråd som han lät anta en naturlig form mellan ett antal träklotsar som han skruvat fast på en masonitskiva. Sen kopierades kurvan till masoniten. Laurin var på besök och justerade några millimeter här och några där. Därpå startade 1966 Miguel att tillverka en honform av gips, juteväv, hönsnät, brädor och masonit mm! Ett mycket komplicerat arbete. Verkstadslokal var en gammal lada på Mörkö. Det fanns ingen elektricitet så belysningen bestod av Primuslampor! Miguel hade små medel för bygget men han hade fått till ett avtal med den som skötte den stora värmepannan på Ericsson att han kunde ta brädbitar. Det var korta stumpar så Miguel fick spika ihop dem till längre brädor. Fördelen med detta virke var att det redan var väl torkat och att det inte förändrade sig men det gick åt väldigt mycket spik. Det visade sig vara omöjligt att få till släta och jämna ytor i en honform. Efter tre månaders slit, nästan dag och natt, fick han rådet av två ”förståsigpåare” nämligen Göran Ulvengren och Lennart Gradén att istället tillverka en hanplugg (som brukligt är). Miguel tog då en slägga och slog sönder den första honformen. Skam den som ger sig, snart var Miguel i gång med en hanform, en plugg. Det är som sagt mycket arbete att tillverka en form av hög kvalitet. De omsorgsfullt putsade gipsytorna ytbehandlades med shellack och sedan kunde en honformskrovhalva gjutas. När den var klar användes samma mallar till att bygga den spegelvända andra hanformhalvan osv. När formarna var klara flyttades de till en större lada på Ekholmsnäs, Lidingö. Detta tack vare Gunnar Wingstedt som var intresserad att bygga en L31. Pluggen till däck, ruff- och sittbrunnsformen är Miguels egen design. Han hade inget skrov att bygga pluggen på så han gjorde ett stort antal beräkningar från ritningen för att kunna bygga upp relingen i tre dimensioner på marken med hjälp av ett antal käppar. Formen måste räknas fram med hjälp av Phytagoras sats dvs kvadratroten av summan av kvadraterna på ett stort antal mått. Det var mödosamt att göra för hand men på den tiden arbetade Miguel nära filterlabbet på Ericsson och där fanns en nymodighet, en ”mini”-räknare av väldiga mått som också hade kvadratroten -bingo! Miguel fick låna Canolan (den hette så) av labbet, men högst två timmar! Miguel satt och skrattade medan han räknade ut alla mått. Det gick så fantastiskt fort att han kunde räkna om allt en gång till. Därefter byggde han upp valdäcket på samma sätt och till själva valdäcket använde Miguel gips och till däcket perstorp. Fotlisten gjordes i trä och sittbrunnssargen i gips. Sen lackades allt med shellack, putsades och vaxades ett flertal gånger. De som kom på besök och ville prata om bygget fick en vaxtrasa i näven. Så kunde så småningom självbyggeriet komma igång. Miguel skrev ett enkelt kontrakt med var och en där det bl a framgick att byggaren själv skulle kontakta Arvid Laurin för att göra upp om royalties. Det handlade om blygsamma 600 - 700 kr. Formhyran kostade 2000 kr.

Miguel hade tagit fram ritningar även till kölen men Arvid Laurin tipsade honom att kontakta Frithiof Gustafsson på Rosättra varv som redan hade en lämplig kölplugg från Casella II. Miguel fick bra kontakt med Frithiof som vänligen lånade ut pluggen till Miguel. Kölarna med vikten 2200 kg göts i Eskilstuna där man också sprutgalvaniserade dem, vilket gett ett mycket bra rostskydd. Miguel berättade att en lustig sak med Laurins ritningar var att skalan var 1:18 – vilket var besvärligt att omvandla. Varför kan man fråga? Jo, Arvids planimeter hade skalan 1:18. En planimeter används för att beräkna en yta från en given figur/kurva.

Miguel Soler, 78 år ung i sin egenhändigt byggda villa.

Lennart Gradén byggde den första L31:an 1968 och Nils-Gunnar Lundborg den andra. Byggtiden för skrov och däck var beräknad till ca två månader. Nils Gunnar blev ordentligt intresserad av båtbyggeri och fortsatte med att driva självbyggeriet av Sveakryssaren. Efter ca 25 byggda båtar i ladan på Lidingö flyttades formarna 1973 till Allemora vid Riala-Sättra. Där startade också projektet L38, men det är en annan historia. Sen pratade vi också en hel del om Miguels första egna L31:a som han sjösatte nu i år. Det är en version 2 av L31:an med lite rundare kanter på ruff och sittbrunnslayout, mindre sittbrunn, tjockare akterstäv (för att underlätta ihop-plastning av skrovhalvorna) samt blyköl med 300 – 400 kg mer vikt. Miguel har seglat lite grann men han har tyvärr haft mycket strul med sin motor - nåja vi tror Miguel får ordning på doningarna till säsongen 2004 så att vi kan ge honom ett riktigt race. Mark I mot Mark II - det kan bli riktigt spännande! Fem L31or av version 2 har hittills blivit byggda och fler är välkomna att boka in sig hos Miguel och bygga en härlig 31 fots laurinkoster. Det finns cirka 35 L31or. Många som byggde sina båtar de tidiga åren 1968 – 1973 seglar dem ännu. Det visar väl hur mycket L31an uppskattas av sina ägare. Det är båtar som seglar väl, rör sig kraftfullt i sjön, är snälla mot sin besättning och en njutning att vila blicken på tycker vi.